Ändra mervärdesskattelagen så att ”öppna havet” definieras som ”alla delar utanför Sveriges territorialhav”

Beskrivning av problemet

Fartyg som används på öppna havet och transporterar passagerare mot betalning eller används för handels-, industri- eller fiskeverksamhet omfattas av undantag enligt 10 kap. 69 § mervärdesskattelagen (2023:200; nedan ML). Av 10 kap. 71 och 74 §§ ML följer vidare att leverans av förbrukningsvaror eller tjänster i form av ombyggnad, reparation, underhåll, befraktning och uthyrning av ett sådant fartyg undantas från mervärdesskatt.

Vad som avses med öppet hav har inte definierats i mervärdesskattedirektivet. Villkoren för tillämpningen av begreppet har inte heller behandlats närmare av EU-domstolen. Enligt Skatteverket ska med öppna havet förstås allt vatten utanför ett lands territorialhav. Bedömningen om kravet på att ett fartyg ska användas på öppna havet är således inte begränsat till svenskt territorialhav utan inbegriper även sådan användning som sker på andra länders territorialhav.

Skatteverkets tolkning att öppna havet endast avser vattenområden utanför territorialhav utan begränsning till svenskt territorium är restriktiv och innebär att undantag inte kan tillämpas för leveranser av varor eller tillhandahållande av tjänster till fartyg som används i trafik mellan svenskt territorialhav och ett angränsande lands territorialhav. Det gäller till exempel för vissa fartygslinjer mellan Sverige och Danmark respektive Sverige och Finland. Resultatet av detta är att svenska fartygsoperatörer oftast behöver betala mervärdesskatt på sina inköp av varor och tjänster vilket utgör en likviditetspåfrestning.

Flera EU-länder har implementerat reglerna på så sätt att de omfattar fartyg som används för internationell sjöfart eller sjötransport. Vissa medlemsländer har även direkt i lagtext eller genom behörig skattemyndighet förtydligat att bedömningen av ett fartygs användning ska ske utifrån nationellt territorialhav. Sveriges tillämpning utgör därmed en väsentlig konkurrensnackdel som är tillväxthämmande för svenska företag. Konsekvensen blir att det uppstår ekonomiska incitament att flytta delar av fartygens verksamhet till hamnar i andra länder i syfte att bunkra, utföra underhåll och reparationer samt att fylla på förbrukningsvaror.